Edsbyns Brottarklubb

Övre rad fr.vänst: "Lill-Arne" Hansson, Sven Jonsson, "Puck" Persson, Henning Eriksson, Knut Albertsson, Bo Gustavsson, Erik Mångsgård. Nedre rad fr.vänst: Jack Lönngren, Alf Eriksson, John Mårtensson, Yngve Kring, Bertil Färdigs, Sven Olsson. Foto: Stig Elvén.
Övre rad fr.vänst: ”Lill-Arne” Hansson, Sven Jonsson, ”Puck” Persson, Henning Eriksson, Knut Albertsson, Bo Gustavsson, Erik Mångsgård. Nedre rad fr.vänst: Jack Lönngren, Alf Eriksson, John Mårtensson, Yngve Kring, Bertil Färdigs, Sven Olsson. Foto: Stig Elvén.

Historien om Edsbyns Brottarklubb finns minutiöst dokumenterad i ett häfte skrivet av Knut Albertsson. De 37 A4-sidorna berättar om bildandet och via små referat från samtliga matcher till upplösningen år 1956. Knut var själv en duktig aktiv brottare och han har i slutet av sin dokumentation även fyllt på med 25 sidor med resultatlistor åren 1934-1951. Däremot finns inte en enda bild med, men många lagfoton m.m. finns att beskåda vid Edsbyns Museum.

Den 15 november 1933 samlades ett 30-tal brottningsentusiaster vid Folkets Hem för att diskutera och bilda en förening för brottning. Till ordf. för detta konstituerande sammanträde valdes Tobias Wilhelmsson och med Göran Norin som sekr. Från Bollnäs och dess brottarklubb var ordf. Verner Johansson närvarande för att bistå med upplysningar och ev. svar på frågor kring verksamheten.

Mötet beslutade att bilda Edsbyns Brottarklubb och samtliga tecknade sig för en inträdesavgift på 1 kr samt en årsavgift på 2 kr/medlem. Den första styrelsen blev: Ordf. Einar Olsson, v. ordf. Gustav Färdig, sekr. Göran Norin, kassör Karl Olsson och materialförvaltare Johan Engstrand.

Vid denna tid, i början av 1930-talet, var Sverige den ledande brottarnationen och intresset för denna sport var enormt! I Edsbyn fanns kärnan för brottningen bland slaktardrängarna vid Erik Johnssons slakteri. Där fanns Eriks bröder Georg och Lars, Engstrands Johan, Öjollas Enar, Gustav Färdig m.fl.
Av dessa hade Johan redan skaffat sig en viss scenvana då han vid festligare tillfällen uppträtt med att riva itu telefonkataloger och räta ut hästskor.

Träningen för dessa brottarpionjärer i Edsbyn utövades under minst sagt primitiva förhållanden. Först var man vid Jonpers (Långmo) vagnslider i Lillbo, sen vid Bro Lars gammelgård och även vid höskullen hos Andersoschens. Mattan var av säckväv och fylld med sågspån. Lite senare begärde man hos styrelsen för Folkets Hem om en utbyggnad av scenen i den byggnaden.

I januari köptes en riktig matta in från Kävlinge samt en galvaniserad plåtbalja, 2×2 m, för att sköta tvättbestyren. Man beslutade även färgen på tävlingsdräkterna samt klubbmärkets utseende. Man kom igång med den aktiva verksamheten, träningsförhållandena blev bättre då man fick tillgång till gymnastiksalen vid Södra skolan och där man var kvar ända till klubbens upplösning.

Matchandet började vårvintern 1934 och där deltagarna inte visste så mycket om grepp och begrepp. Jo, nacksving, flygande mara osv hade man hört talas om, men hur det såg ut i verkligheten var obekant. Men detta lärde man sig snart och det stod inte på förrän Edsbyns BK:s aktiva fanns högt upp i resultatlistorna. Strandell, Liström, Harry Eriksson, Tobias Wilhelmsson, Schönning, Rask, Erik Mångsgård var några av namnen man såg. Tävlandet omfattade seriematcher och även nationella turneringar och mattan låg i Godtemplarhuset och senare i Folkets Hem där det nästan alltid var fullt hus.

Det första internationella utbytet skedde år 1936 i Edsbyn med ”Lilla landskampen” och där Hälsingland besegrade Oslo Byalag med 13-11. Därefter följde match mot Haldens Atletklubb och så retur i Oslo. Året efter, 1937, var det dags för ny landskamp och som drog en jättepublik till IP i Edsbyn. Men det är ju EBK vi skall hålla oss till och tävlingarna började nu i de s.k. Fyrstads med matcher mot Arbrå, Bollnäs, Marma-Bergvik, Vallvik, Söderhamn, Njurunda etc.

Intresset bredde ut sig och nya namn syntes i resultatlistorna: Hugo Godin, Åke Söderlund, Edor Liström, Knut Albertsson, Bo Gustavsson, Göte Eliasson. Där fanns Slinkins Erland Eriksson, Henning Eriksson, Klitta Holger och Tage Johansson m. fl. Serieharvandet fortsatte, andra världskriget kom och det satte så småningom sina spår i brottningsverksamheten då många av de aktiva var inkallade till försvarsmakten.

Ja, vid årsmötet den 5 okt. 1941 beslutades att lägga ner verksamheten tills vidare. Men det blev en kort ”vila” för redan den 7 dec. samma år hade man ett extramöte som beslutade att återuppta tränandet och man gjorde även en hemställan till de tränande norrmännen i förläggningen i Homna att få ”tjing” på att disponera dessa före andra klubbar. Och så fortsatte brottningen på nytt med klubbmatcher och andra turneringar och vi bör väl också påpeka att våra edsbybrottare fanns med på mattorna på många olika platser i speciellt Mellansverige.

P.g.a. utrymmesbrist koncentrerar vi oss nu till avslutningen där vi ser att efter ett par års passivitet i mitten av 1950-talet var man beredda att vid årsmötet den 28 okt. 1956 lägga ner verksamheten. Som förvaltare och kontaktmän valdes Erik Mångsgård, Allan West, Oskar Nykvist och Jack Lönngren.

Knut avslutar historien med: ”Så var Edsbyns Brottarklubbs mer än 20-åriga epok till ända. Brottningen ligger tydligen inte i tiden men förhoppningen är att den fostrande och stärkande sporten åter får sin blomstringstid till ungdomens fromma.”

Jan-Erik Johansson

Jan-Erik Johansson

Historiker och huvudförfattare av boken "Kärlek stolthet tradition : historien om Edsbyns IF – de första 100 åren". Skrev boken om Bandybyn i samband med Edsbyns IF:s 90-årsjubileum. Har under 20 års tid arbetat som sportskrivare för Hudiksvalls Tidningen och även varit bandyrapportör för Svenska Dagbladet.