Carlssons bussar

Två av Carlssons bussar samt i mitten en Bergmans buss vid Södra Torget i juni 1939. De är parkerade framför det som då var Edsbyns ordenshus. Några år senare köptes det av Ivar Pettersson och byggdes om till möbelaffär och café. Foto: Stig Elvén

Bussägarna i Edsbyn ”kom bortifrån”. Men man kan kanske säga att det var våra nära och kära grannar. Gustaf Magnus Carlsson var född i Bollnäs och startade åkeri med bussar i Edsbyn samma år som Johan Bergman från Alfta – 1924.

Fast som åkare startade han fem år tidigare. Då hanterade han en enda hästkraft – det var en vanlig fyrbent pålle. Han flyttade från Bollnäs i april 1919 tillsammans med hustru och nyfödda dottern Britt. Familjen flyttade först till Domanders i Höjen, en känd hästgård. I Församlingsboken står han först som kusk, men det blir överstruket och han tituleras chaufför istället. Redan året därpå flyttar familjen in till Edsbyn och snart ändras titeln till åkare. Så han bytte kuskbocken mot ett förarsäte i lastbilar och bussar.

G.M. Carlsson med häst och åka 1920.

Som man ser i en annons i Persmässposten från 1926 verkar fortfarande godstransporter vara den viktigaste verksamheten. Senare blev det mer bussar, och fordonsflottan bestod 1943 av fyra bussar och tre lastbilar.

En annons från Persmässposten 1926.

Carlsson hade två busslinjer – mellan Edsbyn och Bollnäs över Ovanåker, Viksjöfors, Alfta, Söräng, Sörbo, Freluga och till Bollnäs. Där konkurrerade han med Johan Bergman, som körde andra vägar – Ovanåker, Viken, Alfta, Näsbyn, Eriknäsbo till Bollnäs. Som ni ser körde ingen den genaste vägen. Busstrafiken styrdes av tillstånd för de sträckor som skulle köras och även prissättningen var reglerad.

G.M. Carlssons bussar och lastbilar med chaufförer 1943. Platsen är där Preem senare byggdes. Foto: Stig Elvén

Den andra linjen som Carlsson hade trafik på var mellan Edsbyn och Färila. I ett gammalt reportage i Ljusnan av den legendariske signaturen Jek (Gunnar Sköld) från 28 mars 1939 kan man se att från 1 april det året blir den turen daglig. En annan nyhet från 1 april var att turen skulle gå över Norsbron och Roteberg istället för som tidigare via Täktabacken och Ullungsberget till Ullungsfors. Ljusnan var eftermiddagstidning på den här tiden och kunde från detta datum komma varje dag upp till ”Finnarna”, vilket var en vanlig benämning förr i tiden på Öjung och byarna runt omkring.

På turen som Jek företog hette chauffören Smens Mårtens Erik eller Lassas Erik, som vi kom att kalla honom senare. Då var det mycket transporter av allt möjligt både till handlare och privatpersoner efter vägen. Och vid just det här tillfället hade man en sändning av 100 mört för angling. Det var ju liksom säsong för det. Men Jek tyckte att priset var på tok för högt – 8 öre/st. Det måste ju löna sig bättre att fiska mört än att angla tyckte han. Och ett paket från Åhlen & Holm fanns det med och flera påsar med fettisdagsbullar som handlare Eding i Kyan skickade till köpare uppåt skogarna mot Öjung.

Framme på bussens motorhuv fanns det gafflar att hänga sina cyklar, ifall det var buss åt ena hållet eller att cykeln behövdes för ärenden nere på Byn. Kanske var den sedan bra för att åka ut till bostaden i något hemman ute i skogen. Och på våren var det väldigt vanligt med fiskare som skulle pimpla eller angla på Fullen, Våsen, Kalven, Öjungen eller någon annan sjö. Första bussen upp på morgon. Sedan hemresa med kvällsbussen, förhoppningsvis med en rejäl fångst. Och så var det många skogsarbetare upp till skogarna på måndag morgon. Hem på fredag kväll eller lördag efter en veckas drygt kroppsarbete. Inte ens lättviktarna var ju allmänna på den tiden, och mopeder kom först några år senare, och bil var ju inte att tänka på för en skogsarbetare. Betalade gjorde man till konduktören med sin väska för de olika mynten och ett större fack för sedlar.

Från 1 januari 1951 övertogs Carlssons busstrafik av SJ och Lassas- Erik, Buss-Pelle, Gustav Lund, Olle Åberg och de andra chaufförerna fick en ny arbetsgivare – svenska staten. Och nu började även Backman och Jumpas Åke köra Färilabussen.

Gustaf Magnus Carlsson, 1950. Foto: Stig Elvén

Men G.M. Carlsson var bara 55 år då SJ tog över, så det var alldeles för tidigt att pensionera sig. Nu startade han istället försäljning av bränsle för bussar och bilar. Han byggde Caltex macken på sin mark och i det gamla bussgaraget blev det bilverkstad. Märket Caltex var tämligen färskt i Sverige på den här tiden. Det introducerades 1947 och levde kvar till 1967, då det blev Texaco. Numera heter den här servicestationen Preem, men den ligger på samma plats.

Caltex bensinstation år 1954 som den såg ut under Carlssons tid. Foto: Stig Elvén

Och nu är det X-trafik som sköter busstrafiken, ja i varje fall linjetrafiken. Annars finns det ju en hel del bussbolag, som kör långlinjer, turister, fotbollslag osv. Så nog lever busstrafiken.

Artikeln har tidigare publicerats i Woxnadalsnytt år 2013.

Torbjörn Lang

Torbjörn Lang

Född och uppväxt i Kyan, men bott ”hela livet” i Märsta. Har alltid varit intresserad av både historia och hembygd. Har som pensionär fått tid att skriva en hel del.